Ett bolag bedriver komposteringsverksamhet av fiberslam. Fiberslam är ett avfall som uppstår i samband med pappersmassatillverkning. Fiberslam komposteras av bolaget under en viss tid. Komposterat fiberslam, av bolaget benämnt fibermull, ingår som råvara i jordblandningar som bolaget säljer. Fibermull säljs även som råvara direkt till jordtillverkare. Efter att fråga väckts om fibermull efter avslutad kompostering är att betrakta som avfall har länsstyrelsen fattat beslutet att fiberslam som komposteras på fastigheten inte har upphört att vara ett avfall efter avslutad kompostering. Bolaget har överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen, som avslog överklagandet. Mark- och miljööverdomstolen har prövat målet och konstaterat att länsstyrelsens beslut inte ålägger bolaget att vidta eller avstå från någon särskild åtgärd är det inte en fråga om ett föreläggande eller förbud i den mening som avses i 26 kap. 9 § miljöbalken. Vidare reglerar bestämmelsen i 15 kap. 9 a § miljöbalken endast när avfall som genomgått ett återvinningsförfarande upphör att vara avfall. Bestämmelsen kan således inte läggas till grund för ett beslut av det slag som länsstyrelsen har fattat. Det har inte heller i övrigt framkommit att länsstyrelsen haft lagligt stöd för att meddela beslutet. Med ändring av mark- och miljödomstolens dom ska därför länsstyrelsens beslut undanröjas.

Installation av solceller med två anslutningspunkter på sammanbyggda huskroppar är en solcellsanläggning.

Till en bergtäkt hade tillstånd getts att bygga bullervallar med 500 000 ton externa massor. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att verksamheten skulle kunna innehålla Naturvårdsverkets riktvärden för buller även utan bullervallar förutom ett mindre överskridande i ett näraliggande naturreservat. MÖD fann att den miljömässiga konsekvensen av att införa så stor mängd externa massor inte stod i proportion till den nytta som åtgärden medför. Domstolen upphävde därför tillståndet i den delen.

Under coronapandemin erbjöd företaget anställda att köpa viss kontorsutrustning till sina hem, för att jobba hemifrån. Erbjudandet var begränsat till ett visst maxbelopp per anställd och omfattade vissa utvalda varor som bedömdes som lämpliga ur ergonomisk synvinkel för de som arbetade i bostaden. Den anställde gjorde inköpen och ersattes sedan av bolaget för inköpet. Om anställningen upphör kunde den anställde antingen köpa kontorsutrustningen från bolaget för marknadspris, eller lämna tillbaka den. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få veta om det har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt hänförlig till kostnaderna för inköpen. Skatterättsnämnden ansåg att bolaget saknade avdragsrätt med motiveringen att kontorsutrustningen förvärvades av de anställda och inte av bolaget. Bolaget överklagade till HFD som kom fram till att kontorsutrustningen ska anses förvärvade i bolagets verksamhet. Målet återförvisades till Skatterättsnämnden för att behandla frågan om avdragsförbudet för ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad är tillämplig. Skatterättsnämnden fann att den ingående skatten hänför sig till de anställdas stadigvarande bostäder och därför träffas av avdragsförbudet. Bolaget har överklagat till Högsta förvaltningsdomsotlen som prövat frågan om avdragsförbudet för ingående mervärdesskatt som hänför sig till stadigvarande bostad är tillämpligt med avseende på en arbetsgivares förvärv av skrivbord och skrivbordslampor som placeras i de anställdas hem för att användas vid arbete hemifrån. HFD konstaterar att det handlar om inköp av skrivbord och skrivbordslampor som ska placeras i de anställdas hem och användas av dem när de arbetar hemifrån. Såvitt framgår av lämnade förutsättningar kommer arbetsplatserna i hemmen inte att vara avskilda från bostaden i övrigt. Den omständigheten att inköpen avser lös egendom hindrar inte att den ingående skatten kan omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad. HFD konstaterar vidare att skrivbord och skrivbordslampor är vanligt förekommande i bostäder och kan användas även för privat bruk. Avdragsförbudet för stadigvarande bostad får mot denna bakgrund anses vara tillämpligt. Skatterättsnämndens förhandsbesked ska därmed fastställas.

En man polisanmälde ett brott som drabbat det företag där han är företrädare. Polismyndigheten inledde en förundersökning, men den lades ned eftersom den person som var misstänkt för brottet inte hade fyllt 15 år vid tiden för gärningen. Mannen har begärt att få ta del av den brottsrapport som finns i den nedlagda förundersökningen. Polisen lämnade ut rapporten med undantag för uppgifter om namn och personnummer på den misstänkte personen. Myndigheten uttalade att redan det faktum att det rör sig om identiteten på en tidigare misstänkt innebär att det kan vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs. Därutöver beaktade Polismyndigheten den tidigare misstänktes ringa ålder. Mannen har överklagat beslutet till kammarrätten och anförde att han behövde uppgifterna för att han som skadelidande ska kunna tillvarata sin rätt. Kammarrätten avslog överklagandet. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan om det förhållandet att en person som är misstänkt för brott är under 15 år innebär att det är av synnerlig vikt för denne, eller dennes närstående, att uppgifter om vederbörandes identitet inte lämnas ut till den som lidit skada av brottet. HFD konstaterar att uppgifterna om den tidigare misstänktes namn och personnummer omfattas av sekretess. Mannen har dock ett behov av dessa uppgifter för att kunna få ett anspråk på skadestånd tillgodosett. Att en skadelidande har ett berättigat behov av uppgifterna räcker dock inte utan hänsyn bör även tas till den tidigare misstänktes intressen. För denne kan det vara av synnerlig vikt att hans eller hennes identitet inte röjs. Detta kan bero på beskaffenheten av det misstänkta brottet eller på omständigheter hänförliga till den misstänktes person. Det kan också bero på att det finns risk for trakasserier och repressalier. Även uppgifter i brottsplatsundersökningar, läkarintyg, förhörsutsagor och dylikt kan innehålla så graverande uppgifter för en enskild att de inte bör röjas. När den misstänkte är under 18 år kan det finnas skäl att ta större hänsyn till dennes intressen än annars. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är det aktuella brottet - stöld - inte ett sådant brott vars beskaffenhet normalt sett medför att det är av synnerlig vikt för den tidigare misstänkte att dennes identitet inte röjs. Några särskilda omständigheter kring gärningen som ändrar den bedömningen har inte kommit fram. Inte heller finns anledning att anta att någon riskerar att utsättas för trakasserier eller repressalier om de begärda uppgifterna lämnas ut till mannen. Högsta förvaltningsdomstolen bifaller mannens överklagande och beslutar att Polismyndigheten ska lämna ut de begärda uppgifterna.

Innehållet i tingsrättsdomar lagras elektroniskt i en XML-fil. Domaren signerar elektroniskt och systemet producerar läsbara texter i PDF-format som expedieras till parterna. XML-filen är skriven i textkoder och utformad så att den kan läsas av i ett datasystem. Filen innehåller en del andra uppgifter än vad som framgår av PDF-formatet, huvudsakligen uppgifter av utpräglad teknisk karaktär men också bl.a. domarens fullständiga namn och tjänsteidentitetsnummer. Malmö tingsrätt meddelade dom i ett brottmål. Där förordades att sekretess enligt 22 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska bestå för den tilltalades identitet. En kvinna, som inte var part i målet, begärde hos tingsrätten att hela den bakomliggande XML-filen skulle lämnas ut till henne i elektronisk form. Tingsrätten gav henne möjlighet att ta del av pappersutskrifter av filen men avslog hennes begäran om att få en kopia av filen i elektronisk form. Uppgifter som kunde avslöja den tilltalades identitet och uppgifter om domarens tjänsteidentitetsnummer sekretessbelades. Hovrätten avvisade kvinnans överklagande att få en kopia av XML-filen i elektronisk form. XML-filen utgör en allmän handling. I detta fall har SML-filen inte lämnats ut som kvinnan begärt, men hon har erbjudits att ta del av filen i annan form. Eftersom överklagandet av tingsrättens beslut i denna del endast tar sikte på formen för utlämnande och resultatet av beslutet är att kvinnan ändå kan få del av filen, kan det inte överklagas. Som hovrätten konstaterat ska överklagandet av tingsrättens beslut alltså avvisas när det gäller formen för utlämnande. I den del kvinnans överklagande avser sekretess för den tilltalades identitetsuppgifiter finner Högsta domstolen inte skäl för någon annan slutsats än hovrätten. Överklagandet ska alltså avslås i den delen.

Fyra män dömdes för bland annat grovt sabotage mot blåljusverksamhet i samband med påskupploppet i Örebro i april 2022. HD har tidigare i år prövat ett annat mål från samma händelse. Högsta domstolen ogillade där det yrkande om kränkningsersättning som hade framställts av en polis i anslutning till åtalet om grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Det har ansetts att starka rättviseskäl talar för att det bör vara möjligt att, om Högsta domstolens prövning av det eller de mål som har fått prövningstillstånd leder till ändring av hovrättens dom, åstadkomma motsvarande ändring av utgången i de övriga målen. I det tidigare målet gjorde Högsta domstolen vägledande uttalanden bl.a. när det gäller hur det individuella ansvaret ska bedömas för den som har deltagit i ett sådant angrepp mot polisen som det var fråga om i det målet och som det också är fråga om i det nu aktuella målet. Avgörandet ger också vägledning när det gäller frågor om straffmätning och skadestånd vid sådan brottslighet. Högsta domstolens bedömningar resulterade bl.a. i att fängelsestraffen i det målet sattes ned väsentligt, från fem år till tre år för den ena tilltalade och från fem år och sex månader till tre år och tre månader för den andra. Därför finns skäl att pröva även detta mål. Med beaktande av framfor allt Högsta domstolens roll som prejudikatinstans bör den förnyade prövningen göras i hovrätten. HD undanröjer hovrättens dom och återlämnar målet för fortsatt behandling. Det ankommer då på hovrätten att ta ställning till frågor om justering av gärningsbeskrivning och åberopande av ny bevisning.

En tvist har uppstått mellan Svenska Hamnarbetarförbundet och ett bolag som bedriver hamn- och stuveriverksamhet i Skandiahamnen i Göteborg. Tvisten gäller om bolaget hindrat huvudskyddsombudet vid två tillfällen. Det första genom att inte låta honom delta i planeringen inför en omorganisation. Det andra i samband med att ett stängsel togs ner. Inte heller hade bolaget heller underrättat honom om dessa förändringar. Arbetsdomstolen konstaterar att det anges i arbetsmiljölagen att ett skyddsombud ska delta vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser, arbetsmetoder och arbetsorganisation. I det första fallet menar Arbetsdomstolen att förbundet inte lyckats visa att bolaget vidtog eller planerade en omorganisation, som skyddsombudet borde ha fått delta. Bolaget har därmed inte heller brutit mot underrättelseskyldigheten inför en förändring. I det andra fallet konstaterar Arbetsdomstolen att bolaget, i samband med att stängslet monterades ned, placerade betongsuggor och staket vid ljusbågarna. Bolaget får därmed anses ha gjort en bedömning av eventuella risker och vidtagit åtgärder med anledning av att trafik skulle komma att genomkorsa området. Enligt arbetsgivarparterna var de åtgärder som vidtogs ett vedertaget sätt att avgränsa ett område och någon särskild riskbedömning krävdes därför inte. Förbundet har ifrågasatt om de åtgärder som vidtogs var tillräckliga. Nedmonteringen av stängslet hade alltså enligt bolagets bedömning betydelse för arbetsmiljön i området för den ordinarie verksamheten på kajen. Bolaget borde alltså ha underrättat och involverat huvudskyddsombudet inför de båda nedtagningarna av stängslet. Att bolaget inte gjorde det innebär att det hindrat honom att fullgöra sina uppgifter som huvudskyddsombud och facklig förtroendeman för förbundet. Sammantaget har alltså bolaget i det första fallet inte hindrat huvudskyddsombudet, men gjort det i det andra fallet. Arbetsdomstolen beslutar att bolaget skall betala ett skadestånd på 25 000 kronor vardera till huvudskyddsombudet och till förbundet.

Ett kollektivavtal för personlig assistans innehåller bestämmelser om anställning ”på viss tid så länge uppdraget varar”, s.k. ”SLUV”. Den kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisationen har gjort gällande att en sådan anställning är oförenlig med svensk lag och EU-rätt (det s.k. visstidsdirektivet). Arbetsdomstolen har funnit att kollektivavtalsregleringen inte innebär en sådan otillbörlig urholkning av arbetstagarnas lagstadgade rättigheter, som kan föranleda att avtalet i berörda delar ska anses ogiltigt. Arbetsdomstolen har även funnit att kollektivavtalsregleringen inte heller står i strid med de tvingande bestämmelserna i 4 och 7 §§ anställningsskyddslagen, eller med bestämmelserna i visstidsdirektivet. Arbetstagarorganisationens talan har därför avslagits.

En lärare publicerade viss information till eleverna på skolans elektroniska lärplattform. Han skrev bland annat "Om du t.ex. har värderingen människovärde/allas lika värde, då kommer detta att påverka dig på olika sätt, t.ex.: Du röstar förmodligen inte på Sverigedemokraterna." Arbetsgivaren (kommunen) gav läraren en skriftlig varning med motiveringen att skolan skall vara objektiv och inte värdera partipolitik i undervisningen. Tvist uppstod om ifall kommunen därigenom brutit mot § 11 i kollektivavtalet och därför är skyldig att betala allmänt skadestånd till läraren och facket. Arbetsdomstolen konstaterar att parterna är överens om att läraren haft en skyldighet att utforma undervisningen i överensstämmelse med skollagen och läroplanen och att undervisningen därmed ska vara saklig och allsidig. Att i undervisningen peka ut det aktuella riksdagspartiet och påstå att de personer som röstar på det partiet förmodligen inte delar värderingen om alla människors lika värde kan, enligt Arbetsdomstolens mening, inte anses uppfylla kravet på saklighet och allsidighet. Läraren har genom det ifrågasatta uttalandet gjort sig skyldig till fel eller försummelse i arbetet. Enligt avtalstexten kan då disciplinpåföljd meddelas i form av skriftlig varning. Kommunen kan därmed, enligt Arbetsdomstolens mening, inte anses ha brutit mot kollektivavtalet genom att besluta om den skriftliga varningen.