Vid exekutiv försäljning av några fastigheter uppmanades ett bolags om antecknats som innehavare av skriftliga pantbrev i fastigheterna, att anmäla sin fordran till Kronofogdemyndigheten. Inför bevakningssammanträdena gav bolaget in de aktuella pantbreven tillsammans med en del andra dokument. Bolaget kontaktade också Kronofogdemyndigheten och frågade om bolaget behövde skicka in fler handlingar. Kronofogdemyndigheten uppmanade då bolaget att inkomma med bevakning av fordran i respektive försäljningsärende, specificerad med kostnader, ränta och kapital. De ingivna pantbreven togs i förvar. Kronofogdemyndigheten gjorde bedömningen att bolaget inte hade gjort någon bevakning av fordran och tog upp pantbrevens belopp som ägarhypotek i sakägarförteckningarna. Efter försäljningen av fastigheterna beslutade Kronofogdemyndigheten om fördelning av de influtna medlen i enlighet med sakägarförteckningarna. Bolaget överklagade och hänvisade till att det hade bevakat en fordran på fyra miljoner kronor i ett följebrev som getts in med handlingarna. Tingsrätten, som utgick från Kronofogdemyndighetens uppgift att det omtalade följebrevet inte getts in, avslog överklagandet. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut. HD finner, liksom tingsrätt och hovrätt, att bolaget inte kan anses ha bevakat någon fordran i försäljningsärendena. Frågan är då om det var riktigt att ta upp pantbrevens belopp som ägarhypotek eller om ett belopp i stället borde ha tagits upp som innehavarens fordran. Saken har betydelse vid fördelning av influtna medel. HD finner att pantebreven inte innehades av ägaren, utan Kronofogdemyndigheten tog dem i förvar för bolagets räkning. Ingen fordran bevakades för vilken pantbreven utgör säkerhet, eftersom bolaget försummade det. Pantbrevens belopp jämte föreskrivet tillägg ska tas upp som innehavarens fordran i sakägarförteckningarna. Högsta domstolen finner därför att Kronofogdemyndighetens beslut om sakägarförteckning och fördelning av influtna medel ska upphävas. Målet bör lämnas åter till Kronofogdemyndigheten för fortsatt handläggning.

En man väckte talan mot en kvinna och yrkade att hon skulle ge honom en ring. Hon bestred yrkandet och anförde att ringen var en gåva till henne men att hon redan lämnat tillbaka den. Tingsrätten förpliktade kvinnan att ge mannen ringen eftersom hon inte kunnat visa att det var en gåva eller att hon återlämnat den. Hon överlämnade den inte och mannen väckte ny talan och yrkade att hon skulle ersätta ringens värde. Kvinnan invände att den tidigare domen utgjorde hinder mot att pröva mannens nya talan om ersättning eftersom det avsåg samma sak. HD har prövat om en tidigare dom där käranden har fått bifall hindrar ny talan där käranden i stället yrkar att få ut ersättning för egendomens förmögenhetsvärde. En delfråga är då om det får betydelse att den tidigare domen inte har kunnat verkställas. HD konstaterar att ändamålsskäl talar för att en kärande ska kunna få en talan om ersättning prövad när den egendom som skulle lämnas ut enligt en lagakraftvunnen dom inte längre innehas av svaranden. Att svaranden saknar möjlighet att följa en lagakraftvunnen dom på grund av att han eller hon inte längre innehar egendomen bör ses som en omständighet som har karaktären av ett relevant rättsfaktum. Det är därmed en sådan efterföljande omständighet som innebär att den tidigare domen inte hindrar en ny talan om en surrogatprestation. HD finner att det faktum att den tidigare domen inte har kunnat verkställas får innebära kvinnan saknar möjlighet att följa den lagakraftvunna domen på grund av att hon inte längre innehar ringen. Detta förhållande har karaktär av ett rättsfaktum som är nytt och relevant för mannens talan. Det finns därför inte något hinder mot att ta upp hans talan om ersättning till prövning.

Upplands-Bro kommun och E.ON Energiinfrastruktur AB (E.ON) ingick år 2014 ett exploateringsavtal avseende genomförandet av en detaljplan i Upplands-Bro kommun. Detaljplanen omfattar bland annat E.ON:s nuvarande kraftvärme- och biogasanläggning i Högbytorp. Kommunen har i mark- och miljödomstolen yrkat fullgörande av betalning av va-anläggningsavgift. E.ON har bestridit käromålet med invändningen att bolaget har en kvittningsgill motfordran med anledning av kommunens avtalsbrott vid placeringen av förbindelsepunkten. Mark- och miljödomstolen, som ansett sig exklusivt behörig att handlägga tvisten har avvisat en kvittningsinvändningen i målet eftersom invändningen grundat sig på ett ingånget civilrättsligt avtal. Mark- och miljööverdomstolen gör bedömningen att mark- och miljödomstolen saknat behörighet att ta upp tvisten och undanröjer beslutet och återförvisar målet till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning.

Sollentuna kommun beviljade bygglov för nybyggnad av idrottshall med paddelbanor. Beslutet överklagades och avgjordes slutligen av Mark- och miljööverdomstolen, som funnit att uppförande av hallen inte stridit mot en bestämmelse i en detaljplan som angett att berörd fastighet får användas för kontor, verksamheter och handel. Domstolen var dock inte enig. En ledamot ansåg att den föreslagna sportanläggningen inte kan rymmas under kontor eller handel. Ordet verksamheter skulle riskera leda till att den aktuella användningsbestämmelsen öppnade upp för i princip alla användningar, med undantag för bostäder, i varje fall så länge omgivningspåverkan inte blir större än för kontor eller handel. Utan tydligt stöd för detta i planhandlingarna ter sig en sådan tolkning ur ett förutsebarhetsperspektiv som mindre tillfredsställande. Detta gäller särskilt som det kan vara svårt att på förhand göra avvägningar av olika former av omgivningspåverkan för vitt skilda användningsområden. När det gäller idrottshallar kan t.ex. sådant som öppettider, framtida publiktryck m.m. vara svårbedömda faktorer. , menade ledamoten, menade ledamoten. Sammanfattningsvis ansåg han att den åtgärd för vilken bygglov sökts strider mot detaljplanen och att nämndens beslut skulle upphävas och återförvisas till nämnden. Ledamoten var i övriga frågor ense med majoriteten och Mark- och miljööverdomstolen slog fast att bygglovet kunde beviljas.

Ett bolag, A, ingår in en internationell koncern. Koncernen planerar en omstrukturering där A skulle bli koncernens svenska moderbolag. Som led i omstruktureringen ska A att förvärva samtliga aktier i B AB och från koncernbolaget C, som har sitt säte i ett annat EU-land. A ansökte om förhandsbesked för att få veta om reglerna om begränsning av avdragsrätten avseende räntor på skulder till företag i samma intressegemenskap innebär att avdrag ska nekas för de ränteutgifter som uppkommer till följd av det koncerninterna förvärvet av aktierna i B. Skatterättsnämnden har i sitt förhandsbesked svarat att avdrag för ränteutgifter med anledning av det koncerninterna förvärvet av aktier inte kan vägras. Skatteverket har överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen och yrkar att A ska ekas avdrag för ränteutgifter på skulden till C. HFD prövar målet, där huvudfrågan är om avdrag för ränteutgifter som uppkommer till följd av ett konceminternt förvärv av aktier ska vägras på den grunden att förvärvet inte är väsentligen affärsmässigt motiverat. Räntorna avser en skuld till C som hör hemma i ett annat EU-land. Av lämnade förutsättningar framgår inte annat än att det är C som faktiskt har rätt till ränteinkomsterna. Den beskrivning av omständigheterna kring, och skälen för, den planerade omstruktureringen som har lämnats i ansökan utgör vidare inte grund för att anse att skuldförhållandet ska tillskapas uteslutande eller så gott som uteslutande för att intressegemenskapen ska fa en väsentlig skatteförmån. Avdrag för ränteutgifterna ska därmed inte nekas med stöd av 24 kap. 18 §. Frågan är då om avdrag ska vägras med stöd av 24 kap. 19 §. Avdragsbegränsningen i 19 § motsvarar den s.k. ventilen som fanns i såväl 2009 som 2013 års ränteavdragsbegränsningsregler. Till skillnad från ventilen är 19 § inte utformad som ett undantag från ett avdragsförbud utan anger tvärtom de förutsättningar som - utöver de som anges i 18 § - måste vara uppfyllda för att avdrag ska medges i de fall då skulden avser förvärv av delägarrätter. Högsta förvaltningsdomstolen finner att kravet på att ett förvärv av en delägarrätt från ett annat företag i intressegemenskapen ska vara väsentligen affärsmässigt motiverat får anses vara uppfyllt om förvärvet har ett direkt samband med och är föranlett av ett externt förvärv som är affärsmässigt betingat, även om det har förflutit någon tid mellan det föregående externa förvärvet och det interna förvärvet. Eftersom de externa förvärven betingats av affärsmässiga skäl och det förvärv som övervägs inom ramen för den aktuella omstruktureringen är föranlett av de externa förvärven far förvärvet anses vara väsentligen affärsmässigt motiverat. Avdrag för ränteutgifterna ska därmed inte heller nekas med stöd av 24 kap. 19 §. Högsta förvaltningsdomstolen fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Kvinnan bodde i en hyresrättslägenhet dit mannen flyttade, när de inledde ett samboförhållande. Ett år senare ombildades hyresrätten till bostadsrätt. Kvinnan blev då, enligt avtal med bostadsrättsföreningen ensam innehavare av bostadsrätten. 11 år senare upphörde samboförhållandet och tvist uppkom mellan parterna när det gällde frågan om lägenheten utgjorde samboegendom. En bodelningsförrättare bedömde att bostaden skulle ingå i bodelningen. Kvinnan klandrade beslutet och tingsrätten biföll hennes talan och hovrätten fastställde tingsrättens beslut. Båda domstolarna har, till skillnad från bodelningsförrättaren, bedömt att bostadsrätten inte utgjorde samboegendom och att den därför inte ska ingå i bodelningen mellan parterna. Högsta domstolen har prövat frågan om en bostad har förvärvats för gemensam användning i sambolagens mening, när en hyresrätt har ombildats till en bostadsrätt och hyresrätten innehades av den ena parten redan före samboförhållandet. HD konstaterar att en bostadsrätt är en annan typ av egendom än en hyresrätt. I samband med ombildningen upplöses hyresförhållandet och en hyresgäst som i samband med en ombildning ingår i ett upplåtelseavtal med bostadsrättsföreningen förvärvar en tillgång som inte existerade före ombildningen. Samtidigt upphör hyresrätten. Bodelning enligt sambolagen ska som framgått göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då samboförhållandet upphör (8 §). Om den gemensamma bostaden enligt 5 § vid den tidpunkten utgörs av en bostadsrätt är det följaktligen bostadsrätten som utgör samboegendom, under förutsättning att den är förvärvad för gemensam användning. Om en ombildning av en hyresrätt har skett under samboendet är det - åter under förutsättning att bostaden är avsedd att användas gemensamt - fråga om ett förvärv av egendom i sambolagens mening (3 §). HD finner att när kvinnan förvärvade bostadsrätten till lägenheten, så bodde redan parterna där som sambor och de använde sedan lägenheten som sitt gemensamma hem. Det innebär att bostadsrätten förvärvades av kvinnan för deras gemensamma användning och utgör därför samboegendom enligt 3 § sambolagen. Bostadsrätten ska därför ingå i bodelningen.

Kärande återkallade sin talan i två mål, där tvistefrågorna löstes av andra än motparten. HD finner, i båda fallen, att det fanns motiv för käranden att väcka talan, men utfallet innebär att båda parterna ska stå för sina rättegångskostnader.

Ett bolag som verkar inom lagerhållning och distribution av läkemedel har under en period infört ett obligatoriskt krav på att bära munskydd eller visir i arbetet på lagret för att motverka smittspridning av covid-19. En anställd ifrågasatte kravet och angav att han skulle drabbas av hälsoproblem om han var tvungen att bära ansiktsskydd. Bolaget kom överens med den anställde om viss anpassning av hans arbete, på så sätt att han skulle arbeta i en särskild lokal, dock ej på lagret. Han rörde sig trots det på lagret utan ansiktsskydd och när han fick en tillsägelse sjukanmälde han sig. Under en period sjukanmälde han sig ett antal gånger och vägrade bära ansiktsskydd när han var på arbetet. Han underrättades senare om tilltänkt avskedande och arbetsbefriades. Tvist har uppstått om det fanns laga skäl för avskedandet eller saklig grund för uppsägning. Arbetsdomstolen konstaterar att de är ostridigt och utrett att den anställde vid upprepade tillfällen inte följde bolagets order om att bära ansiktsskydd i lagerlokalerna och att han under en period inte kom till arbetet på grund av kravet på ansiktsskydd. Arbetsdomstolen finner inte heller att facket visat att den anställdes hälsa skulle påtagligt försämras om han följde ordern. Han var således skyldig att lyda bolagets order om att bära ansiktsskydd i lagerlokalerna. Arbetsdomstolen konstaterar vidare att bolaget erbjudit honom att så långt bolaget ansåg möjligt arbeta utan att bära ansiktsskydd och därmed tagit hänsyn till vad han berättat om sina besvär med att använda sådant skydd. Bolagets beslut om ansiktsskydd fattades under en pandemi i syfte att förhindra eller minska risken för smitta på arbetsplatsen av en då både allmän- och samhällsfarlig sjukdom. Att i det läget vid upprepade tillfällen trotsa beslutet genom att vistas i lagerlokalerna utan att bära ansiktsskydd framstår som ett mycket allvarligt brott mot vad som ålegat den anställde. Arbetsdomstolen finner sammantaget att bolaget hade laga grund för avskedandet.

Lunds kommun beviljade en fastighetsägare bygglov för ett enbostadshus. Försvarsmakten och Fortifikationsverket överklagade bygglovsbeslutet till Länsstyrelsen i Skåne län som upphävde beslutet och avslog ansökan om bygglov. Länsstyrelsen motiverade beslutet bl.a. med att tillkomsten av ny störningskänslig bebyggelse riskerar att, förr eller senare, enskilt eller tillsammans med annan bebyggelse, leda till krav på inskränkningar i försvarets verksamhet, och därigenom på sikt påtagligt skada riksintresset Revingeheds övningsfält. Fastighetsägaren överklagade målet till Mark- och miljödomstolen, som överlämnade ärendet till regeringen, med hänvisning till att det handlade om en fråga av särskild betydelse för Försvarsmakten och Fortifikationsverket. Regeringen bedömde att bygglovet inte var förenligt med riksintresset för totalförsvaret och avslog överklagandet. Fastighetsägaren ansökte om rättsprövning och anförde att de arrenderar mark av staten på övningsområdet Revingehed, där det bedrivs boskapsskötsel. I nyttjanderätten ingår även en bostad. Verksamheten står inför ett generationsskifte och behovet av ett bostadshus på fastigheten som är anpassat för den äldre generationen är stort. Fastigheten ansågs lämplig för bostadsändamål när den bildades. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det förhållandet att fastigheten vid fastighetsbildningsbeslut om avstyckning har ansetts lämplig för bostadsändamål inte har någon bindande verkan vid bygglovsprövningen. De i målet aktuella bestämmelserna reglerar bl.a. hur intresseavvägningen mellan det allmänna och det enskilda intresset ska göras i ärenden om bygglov. Vad beträffar riksintresset för totalförsvaret lämnar reglerna ett mycket litet utrymme för hänsyn till andra intressen. Högsta förvaltningsdomstolen beslutar att regeringens beslut skall stå fast.

En omvandling av ett tyskt kommanditbolag till ett tyskt aktiebolag har ansetts innebära en skattepliktig avyttring för delägare bosatt i Sverige. Beskattningen strider inte mot EU-rätten. Omvandlingen medför inte uttagsbeskattning.