Mannen kom till Sverige som kvotflykting 2017 och har ansökt om att tingsrätten skall förordna ett godmanskap för honom. Han behöver bland annat hjälp med myndighetskontakter för sin son som har flera funktionsnedsättningar. Mannen kan själv inte läsa eller skriva, varken på sitt modersmål eller på svenska, och han kan inte sköta sin ekonomi. Tingsrätten biföll hans ansökan och hovrätten fastställde domen. Överförmyndaren överklagade till Högsta domstolen som prövar vilka förhållanden som ska föreligga för att godmanskap ska kunna anordnas. HD konstaterar att mannen behöver hjälp att klara sin tillvaro på ett bra sätt. En uppenbar anledning till det är hans analfabetism och språksvårigheter. Sådana omständigheter kan dock inte ligga till grund för godmanskap. Det ska istället handla om nedsatt kognitiv förmåga. HD finner att den samlade utredningen inte ger anledning att anta att hans svårigheter beror på nedsatt kognitiv förmåga. Det finns inte heller grund att anta att hans språksvårigheter beror på en sådan nedsättning. Det finns därför inte förutsättningar att anordna ett godmanskap. HD upphäver hovrättens dom. Ett justitieråd anmälde avvikande mening.

Bolag A ingick ett lösöresköpeavtal med Bolag B, avseende 35 järnvägsvagnar. Avtalet angav att äganderätten skulle återgå till A när bolaget infriat sina åtaganden mot B, enigt ett skuldebrev. A fortsatte använda vagnarna i sin verksamhet. A överlät senare sin verksamhet till C, inklusive rättigheter och förpliktelser i lösöreköpeavtalet. C försattes senare i konkurs och verksamheten upphörde. Järnvägsvagnarnas värde var då avsevärt lägre än skulden till B. På grund av det låga värdet ville konkursboet inte inträda i lösöreköpeavtalet. B ansåg sig härigenom ha förvärvat vagnarna av boet för ett belopp som motsvarade den fordran som B hade på C. Skatteverket påförde konkursboet utgående moms för omsättningen av järnvägsvagnarna. Enligt myndigheten skedde ett tillhandahållande när boet underrättade B om att det inte inträdde i lösöreköpsavtalet och ersättningen bestod av kvittningen mot den återstående fordran. Förvaltningsrätten biföll konkursboets överklagande och kammarrätten avslog Skatteverkets överklagande. Båda domstolarna avslog konkursboets yrkanden om ersättning för kostnader med motiveringen att de avsåg sådant eget arbete som inte berättigar till ersättning, eftersom det utförts av en ställföreträdare för konkursboet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att för att järnvägsvagnarna ska anses ha ingått i konkursboet krävs att de kunde utmätas för C:s skulder. Det är ostridigt i målet att B hade separationsrätt till vagnarna vid konkursutbrottet och att de i och med att konkursboet meddelade att det inte ville inträda i lösöreköpsavtalet ansåg sig ha förvärvat vagnarna. Vagnarna har således inte kunnat bli föremål för utmätning för C:s skulder och de har därmed aldrig ingått i konkursboet. Eftersom vagnarna inte ingick i konkursboet har boet inte haft någon sådan förfoganderätt till dem som är en förutsättning för att boet ska kunna omsätta dem. Konkursboet har således inte omsatt järnvägsvagnarna och boet är därmed inte skyldigt att betala någon mervärdesskatt. Skatteverkets överklagande ska därför avslås. Konkursboet har inte överklagat kammarrättens dom. Yrkandet om ersättning för kostnader i förvaltningsrätten och kammarrätten ska därför avvisas.

En 15-årig pojke erkände mordet på sin styvmor. Han överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Han tog senare tillbaka sitt erkännande och målet återupptogs, men utredningen lades ner. Han beviljades resning och tingsrätten ogillade åtalet. Han har sammanlagt varit frihetsberövad i knappt två år och har begärt ersättning för frihetskränkning, med tre miljoner kronor. Staten avslog hans begäran med motiveringen att frågan var preskriberad, men angav att en rimlig ersättning skulle varit 1,2 miljoner. Tingsrätten menade att frågan inte var preskriberad, men att att han inte hade rätt till ersättning eftersom han själv förorsakat frihetsberövandet. Hovrätten tillerkände honom däremot ersättningen. Justitiekanslern har överklagat till HD och frågan är om en frihetsberövad kan nekas ersättning enligt frihetskränkningslagen på grund av att han eller hon själv uppsåtligen har föranlett den frihetsberövande åtgärden. HD mena att han inte tvingats till sin handling genom våld eller hot. Han får därför anses ha uppsåtligen föranlett frihetsberövandet och kan därför inte göra anspråk på någon ersättning.

En tvist uppstod mellan en internetleverantör och två personer som bildat en ideell förening. Förningen påkallade skiljeförfarande enligt avtalet. Intenetleverantören godtog inte föreningens rättskapacitet och hävdade att den inte var en ideell förening. Skiljeförhandlingar har dock hållits och enligt skiljedomen skall internetleverantören betala ersättning till föreningen enligt tidigare avtal. Hovrätten fann att föreningen saknat rättskapacitet och att skiljedomen skall upphävas. Högsta domstolen prövade målet och förklarade att föreningen har rättskapacitet och rätt att som ideell förening ingå skiljeavtal och påkalla skiljeförfarande. HD undanröjer hovrättens dom och meddelar prövningstillstånd i hovrätten.

Målet auktoriserar frågan om tillämpningen av 2 kap. 6§lagen (2003:1156{ om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i fråga om unionsmedborgare i ett annat land. Det saknas vägledning i frågan. Det är därför av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Prövningstillstånd ska därför meddelas i hovrätten.

Enligt en tingsrättsdom förpliktades en kvinna att ge tillbaka en diamantring hon fått låna av en man. Kvinnan hävdade att hon fått ringen som gåva men redan återlämnat den. Domen vann laga kraft. Mannen stämdes senare kvinnan igen för att han inte fått tillbaka ringen och yrkade att kvinnan skulle ersätta honom för ringens förmögenhetsvärde. Frågan är om den tidigare domen hindrar en ny talan, där käranden yrkar ersättning för ringens värde, när den första domen inte kunde verkställas. Tingsrätten avvisade mannens talan. Hovrätten, som inte var enig, undanröjde avvisningsbeslutet. Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.

Uppsala kommun ansökte om tillstånd för kameraövervakning dygnet runt av bland annat Stora torget. Tillstånd beviljades för att spela in bilder, men inte ljud, mellan klockan 20:00 till 06:00, men avslogs för tiden 06:00-20:00. Efter kommunens överklagande utökades den beviljade tiden till att även gälla 15:00-20:00. Integritetsskyddsmyndigheten överklagade detta och kammarrätten fastställde övervakningstiden till 20:00-06:00. Uppsala kommun har överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen som meddelar prövningstillstånd för att klargöra förutsättningarna för att bevilja övervakningen.

Ett logistik- och speditionsföretag hanterade distribution, tullfrågor, lagerhållning, orderhantering, returer med mera för ett företag som sålde sportkläder När klädföretaget gick i konkurs lagerhöll speditionsföretaget varor till ett värde av ca 7 miljoner kronor för klädföretaget. I bevakningsförfarandet anmälde speditionsföretaget en fordran på drygt 1,6 miljoner kronor. Ett belopp om drygt 400 000 kronor avsåg tjänster rörande varorna i lagret. Bolagen var ense om att detta belopp var förenat med särskild förmånsrätt. Tvist uppstod om uppstod om överskjutande delen av fordran var förenad med retentionsrätt och därmed särskild förmånsrätt. Tingsrätt och hovrätt fann att den överskjutande delen inte var förenlig med förmånsrätt. HD har prövat målet och förklarar att speditionsföretaget har rätt att bevaka hela sin fordran på 1,6 miljoner kronor med särskild förmånsrätt.

Högsta förvaltningsdomstolen prövar frågan om ett kommunalt beslut att avslå en ansökan om elevresa på den grunden att ansökan gäller en annan adress än folkbokföringsadressen strider mot lag eller annan författning.

En man blev uppringd av en bedragare som sade sig ringa från mannens bank. Enligt bedragaren krävdes att mannen skriftligen samtyckte till bankens hantering av personuppgifter enligt GDPR. Han var tvungen att gå till ett bankkontor för att godkänna bankens personuppgiftshantering. Om han inte gjorde det senaste påföljande dag, skulle han strykas som kund i banken. Bedragaren fick mannen att logga in med BankID och senare även med sin bankdosa, vilket möjliggjorde för bedragaren att beställa ett nytt BankID i mannens namn. Bedragaren kunde sedan föra över 397 000 kronor från mannens konto hos Länsförsäkringar. Mannen yrkade att Länsförsäkringar skulle förpliktas att betal ut pengarna till honom. Tingsrätten biföll hans talan, men hovrätten ogillade käromålet. HD konstaterar att om en obehörig transaktion har genomförts är huvudregeln att kontohavarens betaltjänstleverantör ska återställa kontot till den ställning som det skulle ha haft om transaktionen inte hade genomförts. När den obehöriga transaktionen har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren genom grov vårdslöshet har åsidosatt en skyldighet enligt 5 kap. 6 § är utgångspunkten att kontohavaren ansvarar för hela beloppet. Ansvaret är emellertid begränsat till högst 12 000 kr om kontohavaren är konsument, såvida konsumenten inte handlat särskilt klandervärt. I det aktuella målet är det ostridigt att mannen åsidosatte skyldigheten att skydda koderna till sitt mobila BankID och detta ledde till att de obehöriga transaktionerna genomfördes. Men det framgick också att mannen vid det första samtalet fick uppfattningen att det krävdes brådskande åtgärder från hans sida för att godkänna bankens GDPR-hantering och om han inte hörsammade det, skulle han förlora möjligheterna att använda sitt konto och att han blev stressad av detta. Han uppfattade bedragaren som en lugn och seriös banktjänsteman som byggde upp hans förtroende. HD finner inte det bevisat att mannen agerat som han gjorde med någon insikt om att det fanns risk för att obehöriga transaktioner skulle genomföras. Han talan ska därför bifallas och det yrkade beloppet skall betalas ut.