Avdrag för koncernbidrag till ett bolag som året efter värdeöverföringen har avyttrats externt har inte, enligt Skatterättsnämnden, ansetts kunna vägras med stöd av skatteflyktslagen

Jönköpings kommun har beviljat bygglov för nybyggnad av flerbostadshus i centrala Gränna. Beslutet överklagades till Länsstyrelsen som upphävde beslutet. Länsstyrelsen hävdar i sitt beslut att Gränna utgör en småstadsmiljö som speglar den förindustriella småstadens liv. Bebyggelsen har en sammanhållen karaktär och en tidstypisk stadsbild. Förvaltningsbolaget överklagade till Mark- och miljödomstolen i Växjö anför att Grännas stadsmiljö genomgår en ständig komplettering och förnyelse. Mark- och miljödomstolen delar nämndens bedömning att den föreslagna byggnaden är utformad och placerad på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stadsbilden och kulturvärdena på platsen och till intresset av god helhetsverkan. Enligt mark- och miljödomstolen kommer byggnaden inte medföra några sådana betydande olägenheter för de närboende som avses med bestämmelsen i 2 kap. 9 § plan- och bygglagen. Länsstyrelsens beslut ska därför upphävas och stadsbyggnadsnämndens beslut om bygglov fastställas.

Byggnadsnämnden i Simrishamn beviljade ett förhandsbesked för nybyggnad av ett enbostadshus i kommunen. Beslutet överklagades till Länsstyrelsen som avslog överklagandet av en granne. Beslutet överklagades till Mark- och miljödomstolen och klagande anförde att det är problem med vattenförsörjningen i området. Dessutom har inte miljöaspekten utretts tillräckligt och det finns risk för att giftiga ämnen som kan påverka mark, luft och vatten frisätts vid sanering och brunnsborrning och sprids till hennes angränsande tomt och omgivningen. Mark- och miljödomstolen konstaterar att ett positivt förhandsbesked är bindande vid en kommande bygglovsprövning, varför det är viktigt att det tydligt framgår vilka frågor nämnden har prövat inom ramen för förhandsbesked. I underlaget för nämndens beslut saknas utredning rörande tillgången till vatten på den aktuella platsen. Det positiva förhandsbeskedet har vidare villkorats av att markprovtagning ska göras för eventuella spår av DDT. För att platsen ska kunna bedömas som lämplig bör utredning av vattentillgång samt markprovtagning ske innan förhandsbesked ges. När det inte är gjort, är det inte heller möjligt att avgöra om marken är lämplig för den planerade byggnationen. Det är inte Mark- och miljödomstolen som ska pröva detta som första instans, utan den prövningen måste ske i byggnadsnämnden. Länsstyrelsens beslut ska därför upphävas och ärendet återförvisas till nämnden för fortatt handläggning.

Mannen kontaktade Lantmäteriet för att undersöka hur han skulle kunna röja upp och snygga till ett kalhygge som gränsar till hans fjällstuga. Han förklarade för tjänstemannen på Lantmäteriet att han var lekman och behövde råd om hur man på skulle lösa hans problem på bästa och billigaste sätt. Det resulterade i en ansökan om fastighetsreglering och han fick information om att kostnaden för regleringen skulle uppgå till 30 - 40 000 kronor allt som allt. Det var dock inte möjligt att utföra någon reglering utan dispens från strandskyddet och Lantmäteriet hade via e-post informerat mannen om att förrättningen därför ställts in. Mannen fakturerades sedan 40 650 kronor för 24,75 timmars nerlagt arbete och ett grundbelopp på 3 600 kronor. Innan slutfakturan hade Lantmäteriet dragit av ytterligare 12 timmars arbete (för kompetensutveckling). När mannen klagat på fakturan hade Lantmäteriet medgivit ytterligare 10 timmars nedskrivning, vilket innebar att slutfakturan hamnade på 25 650 kronor. Mannen överklagade till Mark- och miljödomstolen som konstaterade att det redan vi inledningen av förrättningen borde varit uppenbart att det fanns hinder mot att genomföra en fastighetsbildning utan dispens från strandskyddet. Handläggningen borde ha avbrutits och mannen borde getts möjlighet att inkomma med strandskyddsdispens, vilket också Lantmäteriet konstaterat och därmed medgivit nedskrivningen på 10 timmar. Mannen hade informerats om att förrättningen kunde återkallas, men inte fått någon upplysning om att det skulle vara ett billigare alternativ. Mark- och miljödomstolen menar dock att mannen borde ha rekommenderats att återkalla förrättningen. Mark- och miljödomstolen bedömer att fakturerad tid i ärendet, med beaktande av Lantmäteriets genomförda och medgivna nedskrivningar, ändå är större än vad som varit nödvändigt då det tidigt saknades förutsättningar för att genomföra förrättningen. Mark- och miljödomstolen sätter ner förrättningskostnaderna ytterligare till en slutsumma på 18 375 kronor.

Modern hade ensam vårdnad om parets son, när fadern begärde vårdnaden. Modern motsatte sig detta yrkade att faderns talan skulle avvisas och i andra hand yrkade hon om gemensam vårdnad, men att sonen fortsatt skulle vara stadigvarande boende hos henne. Under processens gång flyttade hon till Ryssland. Frågan blev då om svensk domstol var behörig att pröva frågan. Avgörande för svensk domsrätt var barnets hemvist. Den prövningen har två huvuddelar. För det första handlar det om vid vilken tidpunkt bedömningen ska avse. För det andra om barnet vid den relevanta tidpunkten kan anses ha hemvist i Sverige. Hovrätten pekar, när det gäller tidpunkten för bedömningen, på att valet valet står mellan artikel 8 i Bryssel II-förordningen och artikel 5 1996 års Haagkonvention. Hovrätten har jämfört dem båda och kommit fram till att det är förordningen som har företräde framför konventionen. Artikel 61 förordningen reglerar inte uttryckligen fallet att ett barn byter hemvist efter att talan har väckts. Men hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att eftersom barnet hade sin hemvist i Sverige när talan väcktes, så förelåg svensk domsrätt. Hovrätten avslog dock moderns yrkande om avvisning. Hon överklagade till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd. HD har inhämtat ett förhandsavgörande från EU-domstolen från 14 juli 2022. Där framkommer att en domstol i en medlemsstat som handlägger ett mål om föräldraansvar inte behåller sin behörighet enligt förordningen att avgöra målet om barnet under domstolsförfarandet lagligen byter hemvist till ett tredjeland som är anslutet till Haagkonventionen. Varken tingsrätten eller hovrätten hade bedömt var barnet hade sin hemvist vid målets prövning. HD konstaterar att den frågan inte ska avgöras av HD som första instans och undanröjer därför hovrättens beslut. Målet återlämnas till hovrätten för fortsatt behandling.

Kammarrätten avslog en begäran om att få ta del av ett överklagande med motiveringen att uppgifterna i handlingen rör enskilds hälsa och omfattas av sekretess enligt 21 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Beslutet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen och klagande yrkade att kammarrätten ska förpliktas att lämna ut handlingen där specifika uppgifter som omfattas av sekretess maskeras. HFD konstaterar att det inte framgår av kammarrättens beslut varför inte andra uppgifter i handlingen än uppgifter om hälsa skulle kunna lämnas ut. Högsta förvaltningsdomstolen bör inte som första instans göra den sekretessprövningen. Det överklagade beslutet ska därför upphävas och målet visas åter till kammarrätten för ny prövning.

Östersunds kommun avslog en bygglovsansökan avseende ett enbostadshus. Beslutet motiverades med att eftersom fastigheten till stor del består av jordbruksmark, är det oundvikligt att den tänkta byggnaden hamnar nära jordbruksmark utan randzon som kan skilja tomtmark och jordbruksmark åt. Sammantaget bedömde nämnden att åtgärden riskerar att påverka jordbruksmarken runt omkring negativt samt att den strider mot gällande översiktsplan. Länsstyrelsen avslog fastighetsägarens överklagande med samma motivering samt att den tilltänkta byggnationen är 3 gånger större än den byggnad som tidigare stod på samma plats och att det finns risk att tomtplatsytan för t.ex. parkering och trädgård kan komma att inskränka på, eller negativt påverka, brukningsvärd jordbruksmark. Mark- och miljödomstolen i Östersund konstaterar dock att det finns ett avstånd mellan den avsedda byggnationen och jordbruksmarken som i och för sig inte är speciellt stort men inte avviker markant från situationen för motsvarande byggnationer i närområdet. Det finns också plats för parkering och behövliga tomtmarksanläggningar utan att behöva inkräkta på jordbruksmarken. Enligt mark- och miljödomstolens bedömning kommer inte heller det sökta bygglovet att inkräkta på jordbruksmarken varför det inte heller skulle strida mot översiktsplanen. Länsstyrelsens beslut ska därför undanröjas och ärendet återförvisas till miljö- och samhällsnämnden för beviljande av bygglov.

Skatteverket ändrade bolagets underskott av näringsverksamhet på knappt 800 kronor till ett överskott på knappt 500 000 kronor, samt påförde bolaget skattetillägg. 2015 sålde bolaget aktier som var näringsbetingade andelar. Den fordring som bolaget fått i samband med försäljningen är en sådan kapitaltillgång som avses i 25 kap. 3 § IL. Frågan i målet är därmed om bolaget kan få skattemässigt avdrag för den kapitalförlust om 499 999 kr som uppstått när fordringen sålts till en privatperson under år 2017. Bolaget har anfört att förlusten är avdragsgill enligt 48 kap. IL eftersom den är definitiv. Enligt förvaltningsrättens mening rör det sig dock inte om en sådan komplicerad skatterättslig fråga som kan medföra att det är oskäligt att ta ut skattetillägg på det sätt bolaget gjort gällande. Några andra skäl för hel eller delvis befrielse från skattetillägg har inte kommit fram menade förvaltningsrätten och avslog bolagets överklagande. Kammarrätten gjorde samma bedömning som förvaltningsrätten. Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd för att klargöra om avdragsförbudet i 25 a kap. 19 § första stycket 4 inkomstskattelagen (1999:1229) är tillämpligt på kapitalförlust på fordran som förvärvats i samband med försäljning av näringsbetingade andelar.

Fastigheten förvärvades 2017 och då var varken vatten eller avlopp indraget i huset men säljaren garanterade att anslutningsavgiften var betald och det fanns en förbindelsepunkt på fastigheten. 2018 gjorde ägarna en anmälan om servisanslutning och fick en faktura på avgiften. De fick då veta att avgiften inte var betald. De anförde dock att fordran för anslutningsavgiften var preskriberad och de därför inte vara betalningsansvariga, eftersom information om va-utbyggnaden hade gjorts 1999 och betalningsansvaret inträdde 2000. Mark- och miljödomstolen fann att kommunen redan inför va-arbetena lämnade information om förbindelsepunktens läge på ett sätt som gör att avgiftsskyldighet för anläggningsavgiften skulle uppkomma så snart va-arbetena var utförda. Av det skälet och då det är ostridigt att förbindelsepunkten för fastigheten ordnades år 2000, får avgiftsskyldigheten anses ha uppkommit då. Därför var också fordran på anläggningsavgiften preskriberad. Kommunens va-bolag överklagade till Mark- och miljööverdomstolen som menar att den skrivelse som fastighetsägarna hänvisar till innehåller ett förslag till förbindelsepunkt och upplysning om att uteblivna synpunkter på förbindelsepunktens läge innebär att förbindelsepunkt kommer att upprättas enligt förslaget. Handlingen innehåller även en skrivning om att fastighetsägaren är skyldig att betala anläggningsavgift efter det att va-arbetena avslutats. Men skrivelsen kan inte tolkas som en underrättelse om att förbindelsepunkten har ordnats och inte heller som en slutgiltig underrättelse om punktens läge. Skrivelsen kan därmed inte anses innebära en sådan underrättelse som krävs för att betalningsskyldighet ska inträda. Det har inte heller i övrigt framkommit något som ger stöd för att underrättelse om förbindelsepunkten skulle ha lämnats i samband med att den anlades år 2000 och att fordran därför skulle vara preskriberad. Mark- och miljööverdomstolen finner därför inte att fastighetsägarna visat att fordran är preskriberad och fastighetsägarnas talan ogillas.

Kommunen har beslutat att förbjuda utsläpp av spillvatten från en befintlig avloppsanläggning. På den aktuella fastigheten finns två bostadshus, det ena används för permanentboende och det andra som fritidshus. Avloppsvattnet (WC och BDT-vatten) från de båda bostadshusen är anslutet till en gemensam avloppsanläggning. Kommunen har angett att dimensioneringen på spridningsytan i infiltrationen är för liten. Kommunstyrelsen har även bl.a. angett att avloppsanläggningen har torrlagt utloppsrör och låg spillvattennivå i brunnen. Anläggningen saknar även luftningsrör och det har observerats kväverik växtlighet i anslutning till den. Fastighetsägarna har överklagat till Mark- och miljödomstolen och anfört att det sedan 1985 har varit i genomsnitt 2,2 personer bosatta på fastigheten och att infiltrationsanläggningen klarar den belastningen utan problem. Mark- och miljödomstolen har bland annat konstaterar att avloppsanläggningens infiltration lades om för mindre än15 år sedan och att skadorna på inloppsröret har åtgärdats. Nivån i trekammarbrunnen är nu, enligt uppgift, i nivå med utloppsröret. Det har heller inte konstaterats att anläggningens funktion är bristfällig efter att dessa åtgärder vidtogs. Mark- och miljödomstolen finner därför skäl att anta att avloppsanläggningen, sedan aktuella åtgärder vidtagits, fungerar och uppfyller gällande krav på rening på ett sådant sätt att ett totalt förbud mot att använda anläggningen som en alltför ingripande åtgärd. Mark- och miljödomstolen bifaller fastighetsägarnas överklagande och upphäver underinstansernas beslut. Kommunen överklagade till Mark- och miljööverdomstolen som menar att det finns brister i avloppsanläggningen som gör att den inte har tillräcklig reningskapacitet och det innebär risk för att avloppsvatten släpps ut utan att genomgå tillräcklig rening. Ett förbud mot utsläpp kan därför inte anses mer ingripande än vad som behövs. Kommunstyrelsen har därför haft fog för att förbjuda utsläpp från den. Det innebär att kommunstyrelsens beslut ska fastställas.