En flickas föräldrar har separerat men har delad vårdnad om flickan. Hon är folkbokförd hos en av dem, men bor växelvis hos båda. Flickans gymnasieskola ligger längre bort än sex kilometer från den förälder där hon inte är folkbokförd. Föräldrarna ansökte därför hos kommunen om skolskjuts för henne mellan den förälderns bostad och skolan. Kommunen avslog ansökan. Föräldrarna överklagade beslutet till förvaltningsrätten som ansåg att ett barn med växelvis boende har två likvärdiga hem och att kommunens beslut därmed inte var förenligt med reglerna om kommunernas skyldighet att ansvara för elevers kostnader för dagliga resor mellan bostaden och skolan. Förvaltningsrätten upphävde därför kommunens beslut. Kommunen överklagade till kammarrätten som menade att begreppet bostad i detta sammanhang far tolkas som den plats där eleven är folkbokförd och att kommunen därmed inte är skyldig att ansvara för dagliga resor mellan skolan och ett hem där eleven växelvis bor, men inte är folkbokförd. Målet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen som prövat frågan om det strider mot lag eller annan författning att, vid prövningen av rätten till elevresor avseende en gymnasieelev som inte fyllt 18 år och som bor växelvis hos sina föräldrar, utgå endast från den fastighet på vilken eleven är folkbokförd. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att lagtexten i 2 § elevreselagen inte ger stöd för att innebörden av begreppet bostad ska begränsas till att bara avse bostaden på den fastighet där ett barn som bor växelvis hos sina föräldrar är folkbokfört. Någon sådan begränsning kan inte heller utläsas av förarbetena till regleringen. I en situation där en gymnasieelev inte har uppnått 18 års ålder och bor växelvis hos sina föräldrar gäller därför hemkommunens skyldighet enligt 2 § elevreselagen i förhållande till båda dessa bostäder. Högsta förvaltningsdomstolen upphäver därför kammarrättens dom och fastställer förvaltningsrättens dom.

Lantmäterimyndigheten beslutade om avstyckning, särskild gränsutmärkning och nytt servitut för väg. Några fastighetsägare har överklagat beslutet till Mark- och miljödomstolen som dock avslog överklagandet. Målet överklagades till Mark- och miljööverdomstolen som konstaterar att lantmäterimyndigheten vid en förrättning som regel ska hålla sammanträde med sakägarna. Under sammanträdet ska sakägarna få information om de åtgärder som lantmäterimyndigheten vidtagit eller planerar samt beredas tillfälle att yttra sig och lägga fram behövlig utredning. Något sammanträde behövs dock inte om det inte finns några motstridande intressen mellan berörda sakägare och det inte heller finns några hinder mot den aktuella åtgärden. I detta fall har myndigheten inte hållit sammanträde trots att ärendet varit tvistigt såvitt avser anslutningen av vissa fastigheter. Detta utgör ett sådant handläggningsfel som ska jämställas med ett rättegångsfel. Felet kan antas ha inverkat på ärendets utgång. Mot bakgrund av syftet med ett förrättningssammanträde och lantmäterimyndighetens aktiva roll under förrättningen kan underlåtenheten att hålla sammanträde inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i domstolen. Därför ändras Mark- och miljööverdomstolen underinstansens dom och undanröjer lantmäteristyrelsens beslut avseende delfrågan om anslutning. Denna återförvisas till lantmäterimydigheten för fortsatt handläggning.

När ett slutligt avgörande av ett mål vid tingsrätt, som delvis avsett en arbetstvist, överklagats bara i den del avgörandet inte avsett en arbetstvist, har Arbetsdomstolen enligt grunderna för 2 kap. 7 § andra stycket arbetstvistlagen överlämnat målet till behörig hovrätt (AD 1979 nr 147). Detta bör gälla i alla de fall då bara den eller de som vunnit målet i den del som avser arbetstvisten angripit tingsrättens slutliga avgörande. Att klaganden, som i sak inte fått överklaga domen i den del som avser arbetstvisten, i första hand yrkat att Arbetsdomstolen, med undanröjande av domen, ska återförvisa målet till tingsrätten, på grund av rättegångsfel, ger således inte anledning till någon annan bedömning. Målet ska därför överlämnas till Hovrätten för Västra Sverige, som är behörig.

En stiftelse behöver inte göra någon bedömning av den enskildes ekonomi när man lämnar bidrag till barn och ungdomar med funktionsnedsättning.

En offentlig försvarare överklagade en dom för sin klients räkning till Högsta domstolen. Överklagandet innehöll också en begäran om anstånd med att ange bland annat skälen och grunderna för prövningstillstånd och för överklagandet och att närmare utveckla talan. Inget nämndes om kostnadsanspråk. Det begärda anståndet beviljade, men försvararen kom in med kompletteringar tio dagar innan fristen löpte ut. Inte heller då lämnade han in någon kostnadsräkning. HD beviljade sedan inte prövningstillstånd och inget beslut togs om ersättning till den offentlige försvararen. Han har nu ansökt om resning och åberopat att Högsta domstolen har gjort fel som, utan att kontakta honom, avgjort målet innan anståndstiden löpt ut. Det innebar att han inte fick möjlighet att ge in sin kostnadsräkning. Han har anfört att han därför bör ges rätt till ersättning trots att hans anspråk framställts först efter det att handläggningen av målet avslutats. Han har gett in en kostnadsräkning i det extraordinära målet. Högsta domstolen prövar frågan om det utgör grovt rättegångsfel att en domstol avgör ett överklagat mål innan tiden för ett begärt anstånd för att komplettera talan har löpt ut, om det före den tidpunkten har kommit in en komplettering från den som fått anstånd. HD konstaterar att försvararen inte anfört någon omständighet som utgör grund för resning och hans talan i det avseendet ska därför avslås. Frågan är då om det förekommit ett sådant fel i rättegången som utgör domvilla, dvs. ett grovt rättegångsfel. I överklagandeskriften hade ombudet inte gjort något förbehåll om rätten att ge in kostnadsanspråk. Kompletteringsskriften, som var utförlig, var utformad så att den fick uppfattas utgöra ett slutförande av talan i sak inför beslutet om prövningstillstånd. En lämplig hantering av det förhållandet att anståndsfristen fortfarande löpte hade ändå varit att ta en kontakt med ombudet så att domstolen kunde förvissa sig om att han verkligen hade slutfört talan. Men mot bakgrund att kompletteringsskriften med fog kunde uppfattas innehålla allt det som ombudet begärt anstånd med och då han inte uttryckligen - i överklagandeskriften eller den kompletterande skriften - hade begärt att få komplettera med ersättningsanspråk, kan det dock inte anses utgöra ett grovt rättegångsfel att målet avgjordes utan någon sådan kontakt. Klagan över domvilla avslås.

Miljönämnden i Malmö påförde en tatueringsstudio en miljösanktionsavgift på 3 000 kronor eftersom den inte anmält delar verksamheten till miljöförvaltningen. Bolaget har en tatueringsstudio i Malmö, men har även förberett sig för ambulerande tatueringsverksamhet från två specialinredda bilar. Miljönämnden uppmärksammade att bolaget marknadsförde den ambulerande verksamheten i sociala medier och kontaktade verksamhetsansvarig och påminde om att verksamheten skulle anmälas till miljöförvaltningen innan start. När så inte skett påfördes de miljösanktionsavgiften. Bolaget överklagade beslutet till Mark-och miljödomstolen och anförde att de inte startat den ambulerande verksamheten och därför inte som biföll överklagandet och upphävde kommunens beslut. Kommunen överklagade till Mark- och miljödomstolen, som konstaterar att bolaget under sommaren 2021 publicerat bilder på Instagram av bilarna och i bildtexterna bland annat skrivit att bolaget "”kör på olika uppdrag där vi tatuerar enligt överenskommelse/hotel/svensexa mm.”. Det finns även videoklipp på Youtube som visar bilarnas inredning och utrustning för tatuering. Mark- och miljödomstolen har inte tagit del av någon information som visar att någon person de facto blivit tatuerad i bilarna, men påpekar att det inte är nödvändigt att en person har blivit tatuerad för att en ambulerande tatueringsverksamhet ska anses påbörjad. Mark- och miljödomstolen bedömer därför att bolaget startet en ambulerande tatueringsverksamhet utan att ha anmält den till nämnden. Det har därför funnits skäl att påföra bolaget en miljösanktionsavgift. Mark- och miljööverdomstolen fastställer därför Miljönämndens beslut om miljösanktionsavgift.

Simrishamns kommun beslutade att en fastighetsägare skulle få strandskyddsdispens för att bygga ut sitt fritidshus och bygga ett nytt förråd/friggebod. Länsstyrelsen upphävde beslutet, men Mark- och miljödomstolen ändrade länsstyrelsens beslut och beviljade strandskyddsdispensen. Länsstyrelsen har överklagat till Mark- och miljööverdomstolen och anfört att det är oklart vilken situationsplan som mark- och miljödomstolen beviljat dispens. Det saknas också ritningar och utformningen av tillbyggnaden, både avseende yta och fasadutformning (t.ex. vad gäller fönstersättning) har betydelse för bedömningen av vilken hemfridszon som tillbyggnaden kommer att generera. Bestämmelsen i 7 kap. 18 c § första stycket 1 miljöbalken kan inte anses tillämplig då det rör sig om ianspråktagande av allemansrättsligt tillgänglig mark, och utvidgningen av den befintliga hemfridszonen inte kan anses vara av marginell betydelse. Oavsett tillbyggnadens exakta placering kan det konstateras att tillbyggnaden åtminstone till viss del kommer att placeras på icke ianspråktagen naturmark och medföra en utökningvav hemfridszonen som sträcker sig ut i betesmarken. Aktuell fastighet är cirka 600 m2 stor. Det motsvarar storleken på en normal villatomt i tätort. Det bedöms finnas alternativ för tillbyggnad inom den befintliga tomten på ett sätt som medför ett rationellt utnyttjande av fastigheten. Fastighetsägarna anför att tillbyggnaden ska sitta ihop med befintligt bostadshus och delvis ersätta detta. Tillbyggnaden placeras i riktning bort från vattendraget. Hemfridszonen kommer inte att utökas annat än i obetydlig omfattning. Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att det är förbjudet att ändra en byggnad inom strandskyddsområde, bl.a. genom uppförande av en tillbyggnad, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt. Mark- och miljööverdomstolen pekar på det faktum att tillbyggnaden delvis kommer att ta i anspråk ett hagmarksområde utanför den etablerade tomtplatsen, vilket idag är allemansrättsligt tillgängligt. Vid dessa förhållanden saknas det förutsättningar att bevilja strandskyddsdispens av det skälet att området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften. Inte heller kan något annat särskilt skäl för dispens anses tillämpligt. Mark- och miljödomstolens dom ska därför ändras och länsstyrelsens beslut fastställas.

Tillhandahållandet av licenser, nödvändiga för att kunna bedriva viss slags värdepappershandel, har inte ansetts kopplat till förmedling av värdepapper på ett sådant sätt att det kunnat undantas från skatteplikt.

Bolaget började som byggbolag men ägnar sig idag helt åt fastighetsförvaltning. Men ägarens aktier är fortfarande kapitaltillgångar.

En man innehar ett antal fåglar av olika arter som hobby. Han har förklarat att fåglarna är fångenskapsuppfödda avkommor till fåglar som han lagligen fört in till Sverige fram till 1990-talet. Han har ansökt om dispens dels hos Statens jordbruksverk från förbudet i 23 § första stycket 1 artskyddsförordningen (2007:845), AF, att förvara och transportera fåglar, dels hos Naturvårdsverket från förbudet i 25 § första stycket 1 AF att förvara för försäljning, bjuda ut till försäljning, sälja, köpa eller byta fåglar. Jordbruksverket har avslagit ansökan med motiveringen att mannen inte håller de sökta fåglarna för naturvårds-, forsknings- eller utbildningsändamål, och att förutsättningar för dispens enligt 32 § AF därmed inte är uppfyllda. Naturvårdsverket har funnit att förbudet i 25 § AF inte är tillämpligt på mannens innehav av rödhöna och klipphöna, varför någon dispens från den bestämmelsen inte behövs för dessa arter. Detta gäller dock inte nya individer av rödhöna och klipphöna som eventuellt förvärvas efter att beslutet vunnit laga kraft. Naturvårdsverket har avslagit ansökan avseende övriga arter. Mark- och miljödomstolen har avslagit hans överklagande av Jordbruksverkets och Naturvårdsverkets beslut. Mark- och miljööverdomstolen har konstaterat att 23 §, på motsvarande sätt som 25 §, inte ska tillämpas på det aktuella innehavet av arterna rödhöna och klipphöna med hänsyn till artikel 6.2 i fågeldirektivet och dess bilaga III A. För övriga arter har MÖD konstaterat att för att artskyddsförordningens förbud ska kunna upprätthållas med hänsyn till den fria rörligheten för varor, måste bedömningen göras art för art med beaktande av samtliga faktiska omständigheter. MÖD har därför återförvisat ärendena till Jordbruksverket respektive Naturvårdsverket för en sådan bedömning.