En man misstänks ha sålt mynt som stulits från Kungliga Myntkabinettet, där han arbetade. Efter undersökningar av bland annat försäljningslistor från auktioner, återställande av bilder på mannens dator m.m. har man kunnat konstatera att han, under ett antal år, sålt mynt som stulits från Myntkabinettet. Mannen har nekat till brott. Tingsrätten menar att bevisningen inte är tillräckligt stark för att mannen befattat sig med mynten. Dessutom finner tingsrätten att åklagaren inte kunnat visa att de eventuellt brottsliga gärningarna inte har preskriberats. Åtalet mot mannen ogillade därför. Hovrätten fastställde domen och frikände mannen från grovt häleri. Med utgångspunkt från att mannen har haft de aktuella mynten i sin besittning före december 2008 meddelar Högsta domstolen prövningstillstånd i frågan om de skadeståndskrav som Statens historiska museer har framställt är preskriberade.

Polisen fick klagomål om att döda djurkroppar i plastsäckar hittats ute i naturen. Ärendet överlämnades till kommunens miljönämnd. I en av plastsäckarna hittades ett kontrollmärke, som kan användas för att spåra djurhållaren. Miljönämnden har begärt att få ta del av dessa uppgifter. Nämnden anför att ärendet hanteras hos miljöförvaltningen som nedskräpning men aktualiserar även tillsynsansvaret. Det är fråga om nedskräpning men det kan också vara en föroreningsskada som utgör ett miljöbrott. Jordbruksverket avslog nämndens begäran om att få ta del av dessa uppgifter och kammarrätten avslog nämndens överklagande. Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd för att klargöra om Miljö- och klimatnämnden är en myndighet som har till uppgift att ingripa mot brott.

En kvinna erbjöds att investera i bitcoin men avböjt. Hon tillfrågades sen om hon, mot ersättning, kunde hjälpa svenska kunder att köpa bitcoin. Hennes insats var att ta emot pengar till sitt konto och föra över dem till kontaktpersonen. Banken kontaktade henne och påtalade att det kunde vara fråga om penningtvätt och avslutade hennes konto. Hon meddelade då sin kontaktperson att hon inte ville fortsätta. Ett halvår senare fick hon dock insättningar på sitt konto igen och besked om att hon bara behövde göra några sista överföringar. Det har inte påståtts att hon haft någon kännedom om hur pengarna åtkommits eller någon kontakt med de personer som hon tagit emot pengar ifrån eller skickat pengar vidare till. Hon dömdes för näringspenningtvätt av tingsrätt och hovrätt. Högsta domstolen har prövat målet, som gäller frågan om ansvar för näringspenningtvätt, särskilt vad som avses med ”verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning”. Högsta domstolen finner att de transaktioner som hon medverkat i inte kan betecknas som vanemässiga. Det har rört sig om elva transaktioner fördelade på två tidsperioder med ett halvårs mellanrum. Hon har gjort som hon har blivit tillsagd i samband med varje transaktion och kan inte heller i övrigt sägas ha agerat organiserat. Åtgärderna har inte heller sammantaget varit ett led i en verksamhet av större omfattning. HD finner därför att det inte finns förutsättningar att döma kvinnan för näringspenningtvätt. HD ändrar hovrättens domslut och frikänner kvinnan.

Två kvinnor bodde tillsammans som kamrater på en gård där de hade gemensamt hushåll. De hade inget sexuellt förhållande men såg sig själva som sambor. Den ena kvinnan avled och hade i sitt testamente angivit att all kvarlåtenskap skulle tillfalla hennes sambo. Hon hade en gruppförsäkring hos Folksam som vid hennes död föll ut med 320 000 kr. Förmånstagare är enligt försäkringsvillkoren i första hand make, partner eller sambo och i andra hand arvsberättigade släktingar. Med sambor avses enligt villkoren två ogifta personer som har gemensamt hushåll och som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande enligt sambolagen. Tvist uppstod mellan kvinnans föräldrar och hennes sambo om vem hade rätt till försäkringsersättningen. Föräldrarna anförde bland annat att eftersom kvinnorna inte hade en sexuell relation var de inte att betrakta som sambos. Frågan är alltså om två kvinnor ska anses ha varit sambor i den mening som avses i sambolagen (2003:376). Högsta domstolen konstaterar att sambolagen definierar sambos som två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. I förarbetena till sambolagen sägs bland annat att med parförhållande avses att personerna ska bo tillsammans i ett förhållande där det normalt ingår sexuellt samliv. Men, Högsta domstolen menar att detta uttalande om sexuellt samliv kan inte förstås så att det skulle ta sikte på hur det ska vara i det enskilda samboförhållandet. Tanken är snarare att uttrycka att personerna ska stå i en sådan känslomässig relation till varandra att sexuellt umgänge brukar ingå i liknande förbindelser. Också ett förhållande utan sexuellt samliv kan alltså utgöra ett parförhållande i lagens mening, och detta gäller oavsett anledningen till att något sexuellt samliv inte förekommer. Det som är avgörande är i stället att relationen ska kännetecknas av en sådan nära gemenskap i personligt hänseende som normalt förekommer mellan gifta, menar Högsta domstolen. HD finner att utredningen ger tillräckligt stöd för att kvinnorna inte bara var kamrater utan levde i en så nära personlig gemenskap som ska anses som ett parförhållande i sambolagens mening. Slutsatsen är alltså att sambon hade bättre rätt till försäkringsersättningen och Högsta domstolen fastställer därmed underinstansernas domslut.

Lex Press nyhetsbrev tar nu sommarlov och återkommer igen i mitten av augusti. Men rättsfallsdatabaserna fortsätter förstås att uppdateras under hela sommaren. Vi önskar våra läsare en skön sommar!

En man arbetade hemifrån enligt sin arbetsgivares anvisningar. Strömkabeln till datorn lossnade och han böjer sig ner under skrivbordet för att plocka upp den. Hans lille son, som lekte under skrivbordet, reste sig samtidigt upp och skallade därmed mannen som skadade en tand. Försäkringskassan beviljade mannen ersättning för arbetsskada. Allmänna ombudet för socialförsäkringen har yrkat överklagat beslutet anfört att det saknas ett direkt och påtagligt samband med mannens arbete utan snarare handlar om omständigheter som är kopplade till det dagliga livets faror. Förvaltningsrätten och kammarrätten avslog Allmänna ombudets överklagande. Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd för att klargöra om övervägande skäl talar for att en personskada till följd av ett olycksfall i hemmet sk a utgöra en arbetsskada och därför omfattas av arbetsskadeförsäkringen.

En man var registrerad som arbetssökande hos Arbetsförmedlningen. Eftersom han inte hade lämnat in aktivitetsrapporter för fyra månader och inte heller hade hört av sig vid två inbokade telefonmöten skickade Arbetsförmedlingen en förfrågan till honom om han ville kvarstå som arbetssökande. Då han inte svarat inom angiven tid avregistrerades han som arbetssökande. Detta ledde också till att han inte fick någon ersättning från sin a-kassa. Mannen överklagade till förvaltningsrätten som undanröjde beslutet. Enligt förvaltningsrätten innebar avregistreringen, mot en enskilds bestridande, ett sådant ingrepp för den enskilde som kräver ett tydligt stöd i rättsordningen och förvaltningsrätten ansåg att sådant stöd saknades. Kammarrätten avslog Arbetsförmedlingens överklagande. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det är Arbetsförmedlingen som ansvarar för att registrera en person som arbetssökande, ha kontakt med den arbetssökande, underrätta arbetslöshetskassan om den arbetssökande brister när det gäller arbetssökandet och avregistrera en person som arbetssökande. Det är emellertid arbetslöshetskassorna som enligt regelverket för arbetslöshetsförsäkringen beslutar om den enskilde uppfyller villkoren för att ha rätt till arbetslöshetsersättning och som ansvarar för att utreda och besluta om eventuella åtgärder mot den enskilde. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening bör bedömningen av om ett beslut är överklagbart ske med utgångspunkt i det uppdrag och ansvar som den beslutande myndigheten har. Den omständigheten att Arbetsförmedlingens beslut om att avregistrera en person som arbetssökande kan få betydelse för personen i ett ärende där en annan myndighet eller organisation - i detta fall en arbetslöshetskassa - ansvarar innebär således inte i sig att Arbetsförmedlingens beslut om avregistrering ska anses vara överklagbart. Arbetsförmedlingens beslut att avregistrera mannen utgjorde inte något överklagbart beslut och därför var förvaltningsrätten förhindrad att ta upp överklagandet till prövning. Kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden ska därför undanröjas och mannens överklagande till förvaltningsrätten avvisas.

Arbetsgivaren hade uppmanat de som kunde att jobba hemifrån, under pandemin våren 2020. En kvinna som gjorde det fick en tandskada i samband med att hon reste sig från sitt skrivbord och hennes hund hoppade upp på henne och skallade henne över munnen. När det gäller frågan om skadan ska klassas som en arbetsskada menar kammarrätten att det saknar betydelse om arbetet i hemmet var beordrat av arbetsgivaren eller om det skett frivilligt från arbetstagarens sida. Avgörande är däremot om arbetet i hemmet har varit tillåtet av arbetsgivaren och i det aktuella fallet får det anses ha legat i arbetsgivarens intresse att hon arbetade i hemmet. Men den olycka som ledde till tandskadan orsakades av kvinnans hund. Med hänsyn till detta kan det inte anses ha samband med hennes arbete. Den aktuella tandskadan har därför inte uppkommit till följd av ett olycksfall i arbetet, menar kammarrätten. Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd.

Region Jönköpings län genomför en upphandling av ett funktionsavtal för dialysbehandling genom öppet förfarande. Ett anbud förkastades då bolaget inte bedömdes uppfylla samtliga obligatoriska krav och kontraktet tilldelades en annan leverantör. Bolaget ansökte om överprövning och gjorde gällande att kraven avseende användarvänlighet, funktion och hygien var utformade på ett sådant sätt att de står i strid med upphandlingsregelverket. Regionen bestred att så skulle vara fallet och anförde att bolagets anbud - förutom att det inte uppfyllde dessa krav - inte heller uppfyllde ett av de obligatoriska kraven på dialysutrustningen, eftersom testning visat att värmedesinfektionsprogrammet inte fungerade. Förvaltningsrätten avslog bolagets ansökan om överprövning och ansåg att bolagets anbud rätteligen hade förkastats eftersom varken kraven avseende användarvänlighet, funktion och hygien eller kravet på värmedesinfektion var uppfyllda. Kammarrätten biföll bolagets överklagande och beslutade att upphandlingen skulle göras om. Kammarrätten fann att det visserligen var rätt att förkasta anbudet på grund av att att kravet på värmedesinfektion inte var uppfyllt. Enligt kammarrätten var emellertid kraven avseende användarvänlighet, funktion och hygien utformade på ett sådant sätt att de stod i strid med principen om öppenhet och detta hade medfört att bolaget hade lidit eller kunnat komma att lida skada. Högsta förvaltningsrätten finner att det var riktigt att förkasta bolagets anbud eftersom det är utrett att deras värmedesinfektionsprogram inte uppfyllde kravet på automatisk start. Ingenting talar för att bolaget skulle ha befunnit sig i ett bättre läge om de av kammarrätten konstaterade bristerna vid utformningen av andra obligatoriska krav inte hade förelegat. HFD finner därmed att en leverantör vars anbud rätteligen har förkastats av den upphandlande myndigheten till följd av att anbudet inte har uppfyllt ett visst obligatoriskt krav, kan inte anses ha lidit eller kunnat komma att lida skada till följd av brister i utformningen av andra obligatoriska krav. HFD upphäver kammarrättens dom och fastställer förvaltningsrättens avgörande.

Det tyska moderbolaget hade lånat ut pengar till sitt svenska dotterbolag, "Sweden AB". Sweden AB har i sin tur ett antal dotterbolag och avsikten är att fusioneras ihop med dessa. Moderbolaget övervägar att lämna fordringarna som aktieägartillskott när Sweden AB fusionerats med sina dotterbolag och tagit över deras underskott. Sweden AB ansökte om förhandsbesked om ifall ett tillskott av det tyska moderbolagets aktieägarlån till bolaget är att anse som ett ej skattepliktigt aktieägartillskott motsvarande lånens nominella belopp. Om så inte var fallet ville Sweden AB veta om tillskottet i stället är att anse som ett ackord som utöver att reducera bolagets skattemässiga underskott även utgör en skattepliktig inkomst för bolaget till den del ackordsbeloppet överstiger underskotten. Skatterättsnämnden fann att ett tillskott av aktieägarlånen är att anse som ett ej skattepliktigt aktieägartillskott endast till den del det motsvarar fordringarnas marknadsvärde vid tidpunkten för tillskottet. Vidare fann nämnden att eftersom Sweden AB inte är på obestånd aktualiseras inte de regler och den praxis som rör ackord och ackordsvinster. Den del av aktieägarlånens nominella belopp som överstiger fordringarnas marknadsvärde utgör därmed en skattepliktig inkomst. Högsta förvaltningsdomstolen menar att moderbolagets långivning och den efterföljande eftergiften måste ses i ett sammanhang. Den verkliga innebörden av förfarandet är att bolaget fått ett tillskott från moderbolaget motsvarande fordringarnas nominella belopp. Högsta förvalntingsrätten ändrar Skatterättsnämndens besked och förklarar att tillskottet inte är skattepliktigt för Sweden AB och den andra frågan förfaller därmed.