Om LexPress

En man som tidigare varit anställd på Kungliga myntkabinettet sålde under åren 2009, 2010 och 2013 mynt som Statens historiska museer menar hade stulit från myntkabinettet. Likaså hade han under perioden 2010 - 2013 innehaft och överlämnat ryska mynt och vikingamynt. Åklagaren yrkade att han skulle dömas för grovt häleri och Statens historiska museer yrkade skadestånd med sammanlagt fyra miljoner kronor. Mannen förnekade brott och invände bland annat att han haft mynten i besittning före december 2008 och preskription hade därför inträtt för både gärningarna och skadeståndsanspråken. Tingsrätt och hovrätt har frikänt mannen och avslagit skadeståndsyrkandena. Beträffande vikingamynten har underinstanserna ansett att det inte var styrkt att dessa kom från myntkabinettet. Hovrätten har gjort bedömningen att skadeståndsyrkandena avseende övriga påstådda befattningar är preskriberade, eftersom Statens historiska museer inte styrkt att en första skadegörande handling - dvs. en första hälerigrundande befattning med mynten - ägt rum den 14 december 2008 eller därefter. Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i fråga om skadeståndskraven är preskriberade. Frågan i är alltså från vilken tidpunkt preskriptionsfristen avseende skadeståndsanspråken ska räknas. Högsta domstolen konstaterar att Statens Historiska museers talan innefattar åren 2009 - 2013 då mannen vid flera tillfällen överlämnat eller överlåtit mynt som stulits från myndigheten. Ingen av dessa händelser har ägt rum mer än tio år innan talan väcktes och skadeståndsanspråken är därför inte preskriberade. För bedömningen saknar det betydelse under hur lång tid dessförinnan mannen kan ha haft de aktuella mynten i sin besittning. Detta innebär alltså att skadeståndskraven inte är preskriberade. I dessa delar bör därför prövningstillstånd meddelas, hovrättens dom upphävas och målet lämnas tillbaka dit för fortsatt handläggning. Beträffande vikingamynten har det däremot inte kommit fram något skäl att meddela prövningstillstånd.

För att producera skattepliktig elektrisk kraft använder ett bolag hjälpkraft som producerats av bränsle i form av kol och olja. Den skattebefriade hjälpkraften driver olika maskiner på anläggningen som behövs för att producera skattepliktig el. Skatteverket avslog bolagets begäran om omprövning av energi- och koldioxidskatt på olja respektive kol, för en viss period med motiveringen att skattebefrielsen för energiprodukter som används för att framställa elektrisk kraft endast omfattar energiprodukter som används för att framställa skattepliktig el. Förvaltningsrätten och kammarrätten avslog bolagets överklagande. Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd för att klargöra om skattebefrielse ska medges för bränsle som förbrukats vid framställning av elektrisk kraft som i sig inte är skattepliktig men som i sin tur förbrukas vid framställningen av skattepliktig elektrisk kraft.

En kvinna har vid två tillfällen väckt talan mot två webbaserade databaser och krävt att hennes personuppgifter skall tas bort. På databaserna finns uppgifter om att hon åtalats och vad åklagarens yrkar. Hon yrkar att databaserna gör sig skyldiga till förtal och/eller förolämpning genom att sprida informationen. Tingsrätten finner att uppgifterna som publicerats omfattas av s.k. frivilligt grundlagsskydd. Tingsrätten konstaterar att det för närvarande inte finns något undantag från grundlagsskyddet för de uppgifter som databaserna publicerar beträffande privatpersoners förekomst i olika mål i domstol. Hennes yrkande om att få sina personuppgifter raderades avslås. Databaserna har utgivningsbevis och kvinnan har även yrkat att domstolarna ska återkalla utgivningsbeviset. Tingsrätten har ogillat hennes talan och bland annat konstaterat att Yttrandefrihetsgrundlagen inte har någon bestämmelse som ger domstol rätt att återkalla ett utgivningsbevis. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd. Kvinnan har överklagat till Högsta domstolen som meddelar prövningstillstånd med motiveringen att målet aktualiserar frågan om relationen mellan EU:s dataskyddsförordning och grundlagsskyddet för yttrandefrihet i form av publicering av uppgifter om lagföring på webbplatser. Det saknas vägledande avgöranden i frågan. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.

Två män som var kompisar träffar en tredje man på en bar i Södertälje. De hjälper honom att boka ett hotellrum och lovar att skjutsa honom till hotellet. De kör honom istället till en plats utanför Södertälje där mannen misshandlas och rånas. Han lämnas medvetslös på platsen men tar sig senare till ett hus där han ber att få hjälp att åka hem. Mannen var så pass misshandlad att hans urinblåsa spräckts och han avlider några dagar senare. En av männen döms i tingsrätten för rån och vållande till annans död. Den andra mannen frikänns eftersom tingsrätten inte finner att det är ställt utom rimlig tvivel att han i samförstånd med sin kompis rånade eller misshandlade offret. Hovrätten finner dock att han varit närvarande och införstådd med vad som skulle hända och senare uttalat sig om det på ett sätt visar att han solidariserat med gärningarna. Hovrätten finner honom därför skyldig till medhjälp till råd och dömer honom till fängelse i 1 år och 3 månader. Mannen överklagade till Högsta domstolen som konstaterat att han följde sin kompis till brottsplatsen, medveten om att denne skulle råna offret. Han var också närvarande vid själva rånet. Högsta domstolen finner att hans medverkat innebär ett straffvärde om fängelse i ett år. HD ändrar därför bara hovrättens domslut på så sätt att fängelsestraffet kortas med tre månader.

Ett bolag planerar att etablera en vindkraftspark till havs inom Sveriges ekonomiska zon. Som ett led i arbetet med att erhålla nödvändiga tillstånd enligt miljölagstiftningen har bolaget träffat avtal med en utländsk underleverantör som ska bistå med olika typer av bedömningar av den planerade verksamhetens effekter på områdets naturmiljö. Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få veta om den aktuella tjänsten har anknytning till en fastighet (fråga 1) och, om så är fallet, om bolaget är skattskyldigt för mervärdesskatt på förvärvet då fastigheten är belägen utanför det svenska territorialhavet men inom Sveriges ekonomiska zon (fråga 2). Skatterättsnämnden ansåg att det aktuella förvärvet avser en sådan tjänst med anknytning till en fastighet som är omsatt i Sverige. Enligt nämnden var bolaget därför skyldigt att betala mervärdesskatt för förvärvet, förutsatt att underleverantören inte registrerar sig för mervärdesskatt i Sverige. Både bolaget och Skatteverket anser att förhandsbeskedet ska fastställas. Högsta förvaltningsrätten har prövat frågan om en tjänst som avser undersökningar av ett havsområde inom Sveriges ekonomiska zon har anknytning till en fastighet som är belägen i Sverige och därmed ska anses omsatt inom landet. När det gäller den första frågan konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att begreppet "fast egendom" avses varje bestämd del av jorden, på eller under dess yta, som det är möjligt att äga eller besitta. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning omfattas det havsområde vars naturmiljö ska undersökas av denna definition. Området utgör alltså en fastighet. Högsta förvaltningsdomstolen anser också att tjänsten omfattas av Sveriges suveränitet enligt havsrättskonventionen. Tjänsten är därmed omsatt inom landet och bolaget är skattskyldigt för omsättningen om inte underleverantören registrerar sig för mervärdesskatt i Sverige. Förhandsbeskedet fastställs.

Skatteverket nekade ett bolag utbetalning för hushållsarbete de utfört på uppdrag av en kvinna. Kvinnan fick inte någon preliminär skattereduktion för arbetet. Orsaken till detta var att det inte fanns någon lagfart på fastigheten och Skatteverket kunde inte fastställa att kvinnan var ägare. Kvinnan anförde att fastigheten köptes 1965 och lagfarten ställdes ut på hennes make. Makarna hade upprättat testamente enligt vilket den den överlevande maken med full äganderätt ska erhålla den andres kvarlåtenskap, med undantag för bröstarvinges laglott. Sedan maken gått bort 2007 upprättades en bouppteckning och bröstarvingen, en son, har har godkänt testamentet och avstått från att plocka ut sin laglott. Förvaltningsrätten menade att eftersom kvinnan bott på fastigheten sedan 1965 och varit den som betalat det aktuella arbetet så får det anses att hon haft det egentliga underhållsansvaret i den mening som lagstiftaren avsett. Förvaltningsrätten upphävde Skatteverkets beslut och återförvisade frågan till verket för prövning av om övriga förutsättningar för skattereduktion är uppfyllda. Skatteverket överklagade till kammarrätten som konstaterar att fastigheten ägs av ett oskiftat dödsbo. Skatteverket har därför haft fog för att inte betala ut RUT-avdrag. Det förhållande att kvinnan är delägare i dödsboet föranleder ingen annan bedömning, enligt kammarrätten som bifaller Skatteverkets överklagande.

Efter anbudstidens utgång skickade den upphandlande myndigheten ut en kompletterande fråga till ett antal anbudsgivare. De som inte svarade uteslöts från upphandlingen.

En kvinna startade 2017 bed and breakfast-verksamhet i en byggnad som hon äger tillsammans med sin man och där de också har sin bostad. I sin inkomstdeklaration redovisade hon inkomster på ca 65 000 kronor från verksamheten, som hon uppgav bedrivs i form av enskild näringsverksamhet. Hon redovisade även ett underskott i näringsverksamheten. Skatteverket beslutade om beskattning enligt deklarationen, men beslutade efter omprövning att inkomsterna från verksamheten skulle beskattas i inkomstslaget kapital eftersom den bedrevs i en privatbostadsfastighet. De innebar också att hon inte skulle medges avdrag för underskott i näringsverksamhet. I stället medgavs schablonavdrag från kapitalinkomsten med tillämpning av reglerna om upplåtelse av privatbo stadsfastighet. Kvinnans överklagande till förvaltningsrätten avslogs med motiveringen att en privatbostad inte kan ingå i en näringsverksamhet och inkomster från uthyrning av en privatbostad utgör en kapitalinkomst. En bed and breakfast-verksamhet som bedrivs i en privatbostad utgör därför inte en näringsverksamhet utan en inkomst på grund av innehav av en tillgång, dvs en kapitalinkomst. Kammarrätten gjorde samma bedömning. Högsta förvaltningsrätten har prövat frågan om rumsuthyrning med frukostservering som en fysisk person bedriver i sin privatbostadsfastighet kan beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet eller om verksamheten ska beskattas i inkomstslaget kapital. HFD finner att inkomster och utgifter som föranleds av själva innehavet av en privatbostadsfastighet inte ska räknas till inkomstslaget näringsverksamhet. Eftersom inkomsterna och utgifterna föranleds av själva innehavet av kvinnans privatbostadsfastighet ska de inte räknas till inkomstslaget näringsverksamhet. Av detta följer att i stället ska reglerna som gäller för inkomstslaget kapital avseende beskattning av ersättning vid upplåtelse av privatbostadsfastighet tillämpas. HFD avslår hennes överklagande.

Ett byggbolag gjorde en konferensresa till New York med sina anställda. Resan skedde under fyra dagar i anslutning till ett veckoslut. Skatteverket beslutade att bolaget inte kunde dra av kostnaderna för resan i verksamheten. Istället debiterades bolaget arbetsgivaravgifter på beloppet och de anställda förmånsbeskattades för resan. Dessutom debiterades alla ett skattetillägg. Bolaget lämnade in en detaljerad redogörelse för resans upplägg, med grupparbeten och genomgång av affärsplaner med mera. Därtill fanns viss tid för rekreation, sightseeing och hockey. Bolaget och de anställda överklagade Skatteverkets beslut till förvaltningsrätten som fann att resan till viss del varit en nöjesresa och till den delen utgjort en förmån för de anställda. Förvaltningsrätten menade att förmånsvärdet kunde uppskattas till halva kostnaden för resan. Förvaltningsrätten menade dock att eftersom skattetilllägg är av straffrättslig karaktär, menade förvaltningsrätten att bolagets påstående att resan inte var frivillig för de anställda trots allt godtas. Det skulle därför framstå som oskäligt att ta ut ett skattetillägg, varför detta undanröjdes för de anställda. Däremot, menade förvaltningsrätten, fanns det skäl att påföra bolaget skattetillägg. Bolaget och de anställa överklagade sina domar till kammarrätten, som menar att det är osannolikt att något egentligt konferensarbete skulle ha utförts i terminaler eller på flygplatsen, enligt det redovisade programmet. De övriga schemalagda konferensaktiviteterna får däremot innehållsmässigt bedömas vara av sådant slag som bolaget har nytta av. De planerande inslagen av rekreation har dock klart överstigit konferensaktiviteterna som istället får anses ha varit av begränsad omfattning. Vidare saknar konferensaktiviteterna koppling till det aktuella resmålet och destinationen tycks främst ha valts utifrån möjligheterna till rekreation. Resan har visserligen uppgetts vara obligatorisk för de anställda, men de har samtidigt tagit semester de vardagar som resan varade. Med hänsyn till hur resan har planerats och vad som framkommer av programmets innehåll får det huvudsakliga ändamålet bedömas ha varit att ge deltagarna möjlighet till rekreation. Resan ska därför beskattas i sin helhet och bolaget påföras arbetsgivaravgifter. Kammarrätten finner att både bolaget och de anställda skall påföras skattetillägg. Men med hänsyn till målets beskaffenhet och de längre perioder av inaktivitet i handläggningen under processen i domstol anser kammarrätten att handläggningstiden får anses ha varit oskäligt lång och att skattetillägget därför ska sättas ned till hälften. Det gäller både bolaget och de anställda. (Målen mot de anställda har numren KSV-1948-21 till och med KSV-1973-21)

Ett svenskt bolag hade en filial i Belgien och betalade belgisk skatt på inkomsten från filialen. Inkomsten togs också upp till beskattning i Sverige. 2012 översteg den belgiska skatten det årets spärrbelopp och kunde därmed inte avräknas fullt ut. Bolaget begärde 2017 avräkning med viss del av det överskjutande beloppet. Skatteverket avslog begäran med motiveringen att det inte är möjligt att få avräkning för ett överskjutande skattebelopp från tidigare år om den skattskyldige under det år då avräkning begärs bara har utländska inkomster som inte har beskattats utomlands. Eftersom de enda utländska inkomster som bolaget har haft under 2017 var ränteinkomster som inte hade beskattats utomlands kunde avräkning inte medges. Förvaltningsrätten biföll bolagets överklagande och förklarade att bolaget hade rätt till avräkning av utländsk skatt beskattningsåret 2017. Förvaltningsrätten gjorde bedömningen att de grundläggande förutsättningarna for avräkning måste vara uppfyllda for den intäkt som begäran om avräkning avser, men att det därefter saknas hinder för att under senare år beräkna spärrbeloppet endast utifrån t.ex. utländska ränteinkomster som inte har beskattats utomlands. Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning och avslog Skatteverkets överklagande. Högsta förvaltningsrätten har prövat målet och frågan om det, för att en skattskyldig ska ha rätt till avräkning av utländsk skatt som inte har kunnat avräknas ett tidigare år, krävs att den skattskyldige under det år då avräkning begärs har utländska inkomster som har beskattats i utlandet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att Skatteverkets synsätt saknar stöd i lagens ordalydelse. HFD finner att för att en skattskyldig ska ha rätt till avräkning av utländsk skatt som inte har kunnat avräknas ett tidigare år, inte krävs att den skattskyldige under det år då avräkning begärs har utländska inkomster som har beskattats i utlandet. Bolaget ska således medges avräkning av utländsk skatt för sådant överskjutande belopp från tidigare år som ryms inom spärrbeloppet for 2017.1 målet är ostridigt att bolaget under det året har haft ränteinkomster från utlandet som kan ingå i spärrbeloppsberäkningen.